100 posts, and the loveablegoesindifferentblog died.
Jag tror att det är dags att skriva blogg på svenska istället.
(I think it's time to write a blog in Swedish instead.)
Jag har haft många bra tillfällen att skriva av mig frustration. Det dyker tyvärr numera upp alltför ofta och någonstans ska det ta vägen. Kanske i ett terapirum, men jag känner att jag gjort mitt där för ett tag.
Kanske kan man slänga över den på idioter, som t.ex. igår kväll fick jag följande fråga på jobbet. (Jag arbetar på en restaurang.) En kille ska betala och frågar om han kan få tre kronor i rabatt eftersom han inte ville ha "något tillbehör" till glassen. Var på mina knogar vitnar för att jag håller ett smutsigt ölglas i handen och säger "det finns inget som heter rabatt när man kommer till en restaurang, det finns bara dricks".
Men ändå, jag önskar att jag alltid hade orden som vapen. Jag vet inte riktigt vart det tar vägen när inte orden finns. Det stannar nog inne och stärks till nästa tillfälle.
För jag har inte ballar nog att slå sönder saker eller boxas med väggar.
No comments:
Post a Comment